Han säger hejdå

 

Han säger hejdå.

Jag svarar inte. Kanske åker han lite mindre då, tänker jag.

28.11.2015 kl. 14:36

Han har fel

 

Han öppnar dörren till rum nummer nio. Den skriker till av jämmer.
Han ler. Men avslöjar sig snabbt. Det syns så väl vad han tänker genom de där uppdragna mungiporna.
Jasså, hon igen.

Ja, hon igen. Jag igen. Fjärde gången på två veckor.

Han tar plats i den tygklädda stolen på hjul och trampar rastlöst  med höger fot i det spräckliga golvet. Grönt, vitt och grått. En underlig kombination. 
Jag sjunker ihop på den kantiga trästolen mittemot. Svetten börjar tränga fram på ryggen under vinterjackan. Sådär som det kan göra då man kommer inomhus efter en lång promenad i minusgrader.

Jag förklarar att det gör ont igen. Att det känns som om det krampar. Krampar det månntro?
Han ser oförstående på mig, rättar till glasögonen och svarar att nej, nej det gör det inte.

Frågar honom om det kan ha flyttat på sig? Det känns inte som att det är där det borde vara, där det brukar vara. 
Han skakar bestämt på huvudet.

Försiktigt undrar jag om det kan ha stannat. Kanske dött?
Nej, inte det heller. Det vet han med säkerhet.

Hjärtat är precis som det ska vara.
Ja, precis som det ska vara.

Han har fel. Det vet jag mycket väl.
Men jag säger det inte. Bokar istället en ny tid på vägen ut.
Kanske nästa gång.

 

27.11.2015 kl. 16:40

 

En finlandssvensk belletrist på livsresa.

Skimmerglitter. Ordtrassel. 

Här får tankar och känslor ta form.
Ibland mina egna.
Ibland någon annans.
Klädda i mina ord.

Följ gärna med.
Vi kan lära oss av varandra.

Kontakt: belletristen@hotmail.com
Instagram: belletristen
Facebooksida

 

Kategorier

Senaste kommentarer